Jag har vänner och nära om kring mig som har barn, som väntar barn. Jag själv hade kunna haft en liten knodd på ca 2 år nu.
Jag levde ihop med en kille, allt gick fort mellan han och mig. Bara efter 1 månad flyttade vi ihop. Allt rullade på, jag flyttade ner till honom, vilket var bara ca 13 mil i från mig, tog bara 1 timme me tåget så det gjorde mig inte så mycket. Men vistelsen där varade inte länge.

När vi bott tillsammans bara 2 månader ca så sa han att han skulle på fest med några arbetskamrater men att han skulle komma hem vid 18 tiden eftersom han skulle ha en viktig bandy match dagen där på. Det gjorde inte mig mycket, jag missunnade inte honom någott, tyckte det var roligt att han och hans arbetskamrater skulle hitta på nått.
Jag bäddade ordning hemma och myste till film. Klockan tickade på och jag provade skicka sms när klockan var runt 19 och frågade om han var på väg hem, men jag fick inte nå svar. Jag ringde stax efter, tänkte att han inte hört telefonen. Men när jag då ringer är hans telefon avstängd. Jag tänkte inte mer på de. Telefonen var väl bara död på batteri. Klockan tickade på och den blev runt halv 3 på natten, då började jag oroa mig ordentligt. Han hade inte satt i gång telefonen för jag hade inte fått någon leverans, och jag kom bara till telefonsvar när jag provade ringa.

Till slut somnade jag och vaknade tidigt på morgonen men han hade fortfarande inte kommit hem.
Det tog nästan 4a dagar. Under den tiden hade jag ringt polis, sjukhus, vart ute och letat.
Jag hade även ringt hans jobb. Jag pratade med hans chef, som talade om för mig att dom inte alls hade vart ute och inte hade planerat nå att det var några arbetskamrater som skulle ut. Men för säkerhets skull frågade han runt på jobbet och det var ingen som hade sett eller hört från min sambo, ingen hade vart ute med honom.
Jag hade 2 goda vänner som sov hos mig, dom ville inte lämna mig ensam. Jag hade panik och var orolig. Samtidigt så var jag riktigt  arg och förbannad över att han ljugit för mig.

Den 4e dagen så fick jag ett leverans meddelande på telefonen. Mitt hjärta stannade. Stod i köket och tittade ut, var chockad över att hans telefon var på slagen. Men jag hade inte vågat prova ringa. Jag ser i stället han komma gående. Jag får panik och går in på toa, låser in mig. Han kliver in och ropar efter mig.
Han vill att jag ska öppna dörren till toan, jag gör de och börjar gråta när jag ser honom.
Sen börjar jag frågasätta va fan han vart, och vad som hänt m.m.
Han ger dåliga förklaringar, blir arg och upprörd över att jag har så mycket frågor. Han säger att han inte kommer ihåg nå, att han måste blivit ner drogat bla bla..
En av dom 2 vänner som sovit hos mig kommer in genom dörren, han är förbannad när han ser att min sambo är hemma. Det är tydligen någon tjej som ringt honom och sagt att min sambo vart med henne m.m.

Jag visste inte vad jag skulle säga, allt bara rasade.
Jag bestämde mig för att packa ihop mitt och åka upp till mina föräldrar i några dagar.
Men sen kom jag tillbaka igen, jag tänkte inte mer på det som hänt, livet rullade på.

En dag fick vi en lapp i brevlådan. Vi hade blivit vräckta. Det stod ingen anledning. Tack vare att jag har den familj jag har så löste det sig med boende på en gång och vi flyttade bara 4a dagar senare upp till mina hemtrakter.
Han började dricka mer och mer, små lögner kom ur hans mun mer eller mindre hela tiden.
Jag var kär, dum dristig kanske!?
Men jag visste inte att kärlek skulle vara fint då, jag trodde att det skulle se ut som det gjorde. Jag hade bara vart med om killar som antingen haft mig för att tömma påsen, eller för att skrika på, slå.

Så en dag gjorde jag ett gravtest.
Det visade sig att jag var med barn. Jag blev så glad. Jag längtade verkligen efter att få tala om det för honom.
Han kom hem, jag talade om det och han blev glad. Vi bestämde oss för att gå ut och äta tillsammans.
När vi står där i trapphuset så tar han tag i mig, ett hårt tag om mitt hår jag står med ryggen mot trappan. Han slänger ner mig för trappen, jag ramlar ner för hela stentrappen. Jag kommer ihåg smärtan, det gjorde så ont. Det gjorde så otroligt ont, det kändes verkligen som att nått inuti mig gick sönder. Men jag var tyst, inte ett ljud gjorde jag i från mig. Han tittade på mig och sa "Vem fan vill ha ett barn tillsammans med dig. Jag hoppas du fått missfall".

Det visade sig att det var just vad som hänt med.
Jag hade fått missfall, det lilla liv som växt inom mig fanns inte kvar.
Jag kommer ihåg att jag grät mycket under flera månader. Jag talade som vanligt inte om det för någon, jag höll det för mig själv.

Jag träffade senare en vän via internett. Vi fick en tjat kontakt och vi bestlutade att träffas. Jag sa till min sambo att det var en vän från förr, en vit lögn tänkte jag.
Han var snäll mot mig vi hade otroligt roligt tillsammans och han kom bra överens med min sambo.
Under den tiden när han hälskade på gjorde han mig inte illa, sa inget olämpligt.  "Dan" kan vi kalla min vän, hjälpte mig med sysslor hemma och var en riktigt vän. Han hjälpte mig att inse att det förhållande jag levde i inte var rätt. Han fick mig att inse att jag var värld bättre. Så efter nästan 11 månader tillsammans slängde jag ut honom. Han flyttade.
I dagens läge har han en son me en ny kvinna. Han hade gått bakom ryggen på mig med henne under en lång tid.

I bland tänker jag på att jag själv hade kunna haft en knodd. Ett barn..
Jag är på ett sätt glad över att det som hände hände, jag hade aldrig vela ha barn med ett monster.

Jag skriver dikter och texter titt som tätt. Jag är medlem på en sida som heter poeter.se och kan verkligen rekomendera den för er som känner att ni vill skriva ner dikter och dela med andra och få respons och i bland kretik. Man kan finna en vän. Jag tycker det kan vara skönt att låta fingrarna glida över tangentbordet och bilda ord. Jag tänkte jag skulle dela med mig av några dikter här. Jag har 4 st tex om handlar om det jag skrivit i mina 2 senaste inlägg. Jag tänkte jag kunde lägga in dom här. Jag har även gjort en egen kategori som heter dikter så det kommer säkert komma in fler titt, som tätt.


Mörkret tränger sig in, min säng känns stor.
Ensam ligger jag här och lyssnar, jag lyssnar efter dina fotsteg i hallen.
Jag glömmer aldrig alla dom gånger jag låg där under täcket och gömde mig, försökte göra mig så liten som bara ett litet barn kan göra.

Jag hör dina andetag och jag kan känna din närhet. Jag känner hur du rör vid mig hur du kladdar och viskar "detta är vår hemlighet, jag älskar dig!".
När fick du rätten att göra det du gjort!?
Vem gav dig rätten att göra mig illa, att sätta djupa ärr på min insida!?
Varför fick jag inte bara vara jag, orörd och okysst!?

Första gången det hände sa du att det aldrig skulle hända igen.
Andra gången du gjorde det sa du att du haft en dålig dag och det råkade gå ut över mig och att det heller inte skulle hända igen.
Tredje gången det hände sa du att jag själv hade orsakat orsaken.

Men vem ger någon annan rätten att ha den man påstås älska som slagpåse!?

Att gå som katten runt het gröt, att vänta på att klockan ska ticka och tiden ska ta slut är ångest och panik framkallande. Som en bomb, PANG så tar stubinen slut och helt plötsligt ligger man där igen på golvet, ihop kurad och ber för sitt eget liv, det för mig är inget liv.

Aldrig igen ska någon få använda mig som en slagpåse, hör du de!?
ALDRIG IGEN!!


Nu sitter jag här igen som så många gånger förr.
Jag befinner mig i en annan värld, en värld fylld av demoner och mörker.
Jag hör dina andetag och känner din vidriga andedräkt som så många gånger förr.
Fast jag bara var ett barn då så kommer jag i håg allt i minsta detalj.

Spelar ingen roll hur mycket jag skriker denna gång för du är inte här på riktigt.
Det är mina demoner som spelar upp scenerna i mitt huvud, påminner mig om vad som en gång hänt.

Dom vill inget annat en såra mig och trycka ner mig och dom vet precis hur dom ska göra. Dom vet vad som ska visa dom vet vad dom ska trycka på för knappar.

Jag blir ett barn igen, ett hjälplöst barn som inget vet om den onda värld du bjöd in mig i. Som inte vet om svek, förödmjukelse som inte vet vad övergrepp är utan tror det är kärlek.

Men nu vet jag varför det gjorde ont inom mig fast du sa det var kärlek.
Nu vet jag varför du gång på gång sa det var våran hemlighet.

Jag vet vad du har gjort, jag vet att det har hänt, bilderna som jag önskar vore ett trick är verklighet. Det är mitt förflutna.. Ett trassligt och jobbigt bagage som förföljer mig tills den dagen jag dör.

Du har skadad mig som ingen annan, du har satt dom djupaste ärren i min själ. Du tog min oskyldighet i från mig. Du tog en del av min barndom.

Jag sitter på stengolvet och gungar fram och tillbaka.
Gungandet påminner om när du fanns här och höll mig i dina armar, när du satte dig bakom mig och viskade i mitt öra att allt skulle bli bra.
Men nu sitter jag här ensam i mitt mörker.

Jag är trött på dessa tårar som strömmar ner för mina kinder, jag är trött
på hånskratten jag hör i mitt huvud och jag är så trött på att gång på gång
tappa fotfästet.
Klarar jag det här utan dig!?..

Jag vet att du vill jag ska vara lycklig, jag vet att du älskade att se mig le och höra mitt skratt.
Men utan dig känns allt så jävla meningslöst i bland.
Utan dig känns det tomt, och mitt hjärta saknar.
Varför togs du i från mig!?

Jag vet att du hör mig, jag vet att du finns där.
Gång på gång har jag fått det bevisat att du följer mig genom livet även om du inte står här vid min sida längre.
Jag ser dig i bland, din skepnad, jag möter dig i drömmar och jag kan känna hur du smeker min kind.
Jag önskar bara att jag kunde få hålla dig en sista gång, säga att jag älskar dig och få presentera dig för honom.
Mannen som kommit in i mitt liv, mannen som får mitt hjärta att slå extra slag igen.
Jag önskar bara du var här, min älskade ängel.

R.I.P

Som jag skrivit i inlägget under här så dök alkoholen in i mitt liv när jag var 13½ nå sånt (jag blir 23 detta år). Jag festade varje helg mer eller mindre. Det var inte svårt att få tag på det man ville ha, dessutom fick jag tag på det gratis rätt ofta. Jag har alltid umgåts med äldre, och sen var jag alltid rätt duktig på att charma för att få det jag desperat ville ha.

Jag kommer ihåg en fest för ca 7år sen. Jag och gänget jag brukade festa med var i Uppsala, jag hade en pojkvän då med sen några månader tillbaka, Micke. Den här kvällen var jag i väg på fest utan honom, han var på sitt håll jag på mitt. Frågade man honom hade vi ingen relation, han tyckte vi kunde hålla det för oss själva. Då trodde jag självklart det var så det skulle gå till, jag frågasatte inte det. Eftersom min "pappa" sen innan matat i mig att kärlek var nått man var tyst om, inget man sa nått om för då togs de i från än. Jag var kär. Vi hade bara vart "tillsammans" några månader och det hade redan börja gå åt fel håll. Han var otroligt svartsjuk, kontroll behov till tusen och fick han inte som han ville kunde han blir RIKTIGT arg. Just den här kvällen var jag orolig för vad som skulle ske när jag kom tillbaka på hemmaplan igen. Vi hade haft ett bråk innan på dagen, och han hade för första gången höjt sin hand och gett mig en flat smäll. Efter han slagit mig hade han suttit och gråtit, bett om ursäkt. Kysst och kramat mig, sagt att det aldrig mer skulle ske igen, att han älskade mig. Det var även första gången han sa att han älskade mig. Han sa att det aldrig mer skulle ske, att han inte ville förlora mig, att jag var det bästa som hänt honom. En polare ringde strax efter Micke hade lugnat ner sig och stod i duschen. Han frågade då om jag ville hänga med till Uppsala på fest. Jag tvekade inte ens utan sa att han skulle ge mig 1h så skulle jag göra mig klar.

Jag var nervös över att tala om det för Micke, men han hade inget i mot det alls. Han frågade inte ens vilka som skulle åka. Han var ovanligt lugn för att vara han. Han sa att han iaf skulle i väg på en annan fest. Vi kysstes och sen skildes vi åt på parkeringen jag ner till Uppsala och han i väg på annat håll.
Min telefon gick varm den kvällen/natten. Micke bombade mig med sms. Allt det han sagt tidigare efter att han slagit mig upprepade han i sms. Jag tyckte det var charmigt och gulligt. Jag tänkte att jag förkänade smällen jag fått tidigare, jag hade vart frågvis och lite sur, jag var värd de.

Jag stod nere vid vattnet och intalade mig att jag fick skylla mig själv att det som hänt tidigare med Micke var mitt fel. Mina demoner i huvudet satte i gång. Dom hånade mig, skrattade åt mig.
Jag gick ut på bryggan, hade 2 öl med mig. Satte mig ner och badade fötterna i vattnet.

"Du är värd bättre" Hörde jag en röst bakom mig säga.
Jag vände mig om och såg en lång rätt smal kille stå framför mig med en gitarr på ryggen. Han frågade om han fick slå sig ner brevid mig och jag nickade.
Han hade stora gröna ögon, halv långt ruffsigt busig svart hår.
"Du är värd bättre" sa han igen och tittade på mig.
Jag bara tittade på honom, blev genast generad och tänkte att nu hade jag drukit för mycket och suttit och pratat högt med mig själv och mina demoner i huvudet och han hade hört allt.
Jag lossades som ingenting och frågade honom var han menade.
Han tittade på mig igen, la sin hand på min axel och sa "du vet precis vad jag menar". Han sträckte sedan fram sin hand och presenterade sig. Anton!!

Jag och Anton satt där ett bra tag på bryggan, han spelade gitarr och stjärnorna på den himlen spegaldes vattnet. Det var riktigt mysigt, och för en stund kunde jag koppla bort allt. Jag struntade i att kolla telefonen, jag hade satt den på ljudlöst och lagt den i min handväska. Anton spelade så vackert, och jag älskade verkligen att bara vara där och höra ljudet från gitarren i hans händer. Jag la mig ner på bryggan, allt snurrade. Jag bara skratta, och reste på mig. Jag kommer ihåg att jag sa att jag skulle hämta mera att dricka, men han stoppade mig och sa att jag kunde vänta så skulle han fixa.
Jag satte mig ner igen och han kom rätt snart ut igen till bryggan, han hade 2 filtar med sig. Han gav mig 1 och sedan gav han mig ett stort glass med vatten. Jag tittade på honom och log, han log tillbaka. "bättre du dricker vatten tror jag".

Klockan tickade på, till slut tog jag modet till mig och började sjunga när Anton spelade. Han blev glatt överaskad. Han tyckte min röst var nå speciellt, magisk. Han fortsatte spela och ville höra mig sjunga. MERA, MERA sa han hela tiden. Klockan tickade på och gänget jag kom med skulle röra sig hemåt. Jag och Anton bytte nummer.
När jag satte mig i bilen kollade jag mer noga på min telefon. Jag hade ett 20e tal missade samtal från Micke och några sms. Jag ringde upp och en full Micke svarade.
"var är du älskling!?"
Snart hemma svarade jag tillbaka.
Väl framme hemme så släppte chaffisen av mig hemma hos Micke. Han kom gående på grusvägen när jag kom med bilen. Han fick ett leende på läpparna när han såg mig. Hand i hand gick vi upp till hans lägenhet tillsammans.
När vi väl kom upp brakade helvetet lös.

Han slängde ner mig på hallgolvet. Höll ett hårt tag runt min strupe och frågade mig varför jag inte hade svarat i telefonen, han frågade vad killen jag knullat med hette. Han skrek åt mig, jag var en värdelös liten hora, ett fnask som ingen ville ha. Han spottade på mig, slog mig över magen och sparkade på mina ben. Jag försökte förklara för honom att jag inte vart med någon annan, att jag bara inte haft telefonen i närheten. Han blev mer och mer rasande. Drog mig över hallgolve in till sovrummet, kastade ner mig i sängen och började slita av mig mina kläder. Han höll ett hårt grepp om min hals hela tiden. Jag stretade i mot först men märkte ju mer motstånd jag gjorde desstomer våld använde han.
Jag slutade att streata i mot och han släppte taget om min hals. Där låg jag naken, han tittade på mig. Hån skrattade och sa åt mig att jag skulle gå och duscha, han ville inte ha någott smutsigt luder i sin säng.

Jag gjorde som han sa, klev upp och ställde mig i duschen.
Jag grät, men grät i tystnad.
När jag kom ut från duschen satt Micke på sängen, kollade på mig med röd sprängda ögon. Tårarna rann från hans ögon, han bad mig att sätta mig ner brevid honom.
Han la sitt huvud i mitt knä och grät som ett litet barn. Åter igen bad han om ursäkt över det han gjort, han sa att jag var hans allt och det ena med det andra.
Jag var tom.
Jag bara satt där.

Morgonen där på vaknade jag av att ett sms väckte mig på min telefon. Jag vände mig om för att kolla om Micke var vaken. Men han låg inte brevid mig. Jag kollade min telefon och det var från Anton. Om jag inte mins fel frågade han mig om allt var bra, han hade skrivit nå i stil med att han var orolig över mig. Jag svarade bara kort med att allt var okej.
Jag klev upp ur sängen och kollade runt i lägenheten efter Micke. Men han var inte hemma. Jag klädde på mig, stod framför spegeln och såg mina blåmärken på mage och ben. Det gjorde ont, men jag bet ihop.
Strax där efter kom han hem.
Han hade med sig blommor och pizza. Åter igen fick jag höra det andra med de ena. Att jag var så vacker, fin, att han älskade mig m.m.
Jag började intala mig som vanligt att det som hänt var mitt fel, jag hade ju trots allt inte svarat i telefonen.

Tiden rullade på och det blev inte bättre med Micke. Det blev snarare värre.
Vid ett tillfälle var vi på en fest tillsammans. Han ville att jag skulle ha sex med 2 av hans vänner, men jag vägrade. Det slutade med att jag blev ned drogad, och våltagen av dom i stället, jag vaknade upp av att en av deras hundar slickade mig i ansiktet. Jag hade spytt ner mig själv, mina kläder hade jag på mig, de var bara de att allt mer eller mindre var påtaget åt fel håll. Jag visste att Micke i bland höll på med droger, och eftersom han dan efter spydde galla över mig vilken äklig slyna jag var som knullat hans vänner och att han slösas knark på mig så plussade jag ihop 1 + 1.

Tiden rullade på, jag och micke hängde fortfarande ihop. Jag vågade inte säga nått till någon. Jag vågade inte heller lämna honom. Jag inbillade mig att det var så här det skulle se ut. Jag inbillade mig att varje gång han slog mig så var jag värd det, det var jag som hade gjort fel.
Jag var i väg till Uppsala igen på fest, jag och Micke hade bråkat igen och den här gången så ringde jag en vän och frågade om vi kunde hitta på nått, jag sa att jag inte mådde bra och ville komma bort. Han sa då att han skulle köra ett gäng till Uppsala och sa att jag gärna fick hänga med som sällskap.
Det gjorde jag.
På festen satt jag i en soffa, gjorde mig så liten som möjligt. Hade ont i varje del av min kropp. Kände mig smutsig, jag skämdes. Var jag en dålig flickvän!? Ska kärlek verkligen göra ont!? Det var saker som snurrade i mitt huvud.

Så helt plötsligt står han framför mig. 
Anton!!
Jag ler, och tittar ner i golvet. Han kommer fram till mig och ber mig följa med honom ut.
Vi går ut och pratar, han tittar på mig och mina tårar börja rinna ner för mina kinder.
Han kramar om mig, och frågar vad som står på.
Jag vet ännu inte idag vad det var, men just vid det tillfället så spottade jag ur mig om vad som hänt. Hur Micke behandlade mig, vad han sagt, att han drogat mig m.m allt bara kom ur mig.
Anton sa inget bara lyssnade och höll om mig.
Den natten sov jag hos honom. Han på soffan och jag i sängen.
Vi pratade dan efter.

Anton hjälpte mig i från Micke. Anton var den första jag öppnat mig för, den första som tröstat mig. Vi träffades mycket, han var bland det bästa som hänt mig. Han hjälpte mig att höja mitt självförtroende, han fanns där som stöd. Han var den ENDA jag litade fullt ut på. Jag kunde tala om ALLT för honom. Jag döljde inget. Han tröstade mig när jag kunde sitta på golvet och gunga fram och tillbaka och gråta hysteriskt.

Åren rullade på, jag var nu ca 17 år och jag var på en fest. Mådde dåligt, ville hem men visste inte hur jag skulle ta mig därifrån. Jag ringde till Anton som var ex antal mil i från mig. Han sa på en gång att han skulle ta sin fars bil och komma upp och hämta mig. Han bad mig stanna där jag var. Vad som hände sen kommer jag inte ihåg. Jag kommer bara ihåg att jag vaknade av att min telefon ringde.


Jag svarade yrvaken och halvfull. På andra sidan hör jag en man fråga efter *!?*
Ja de är jag svarade jag.
Mannen grät, och presenterade sig som Anton`s pappa.
Jag frågade vad som stod på, och han förklarade att Anton vart med i en bil olycka.
Jag stelnande men fortsatte att fråga hur det var med honom, jag frågade vart han låg och sa att jag skulle komma så fort som möjligt.
Han svarade inte, utan bara grät. Till slut fick han ur sig att han omkommit omgående. Han hade krockat med 2 lastbilar, och inte klarat sig.
Det var som att en del av mig inte lyssnade på vad han sa, jag fortsatte bara fråga vart han låg. Vart jag skulle åka för att träffa honom. Tårarna rann ner för mina kinder, jag fick ingen luft.
Samtalet avslutades och inbillade mig ett bra tag att allt bara var en mardröm, att det inte var sant.

En idag kan jag inte förstå eller inse att han är borta. Trots att det har gått 5 år.
Jag saknar honom otroligt mycket. Jag älskar honom!
Den vackraste ängel är han. En ängel som hjälpte mig i från ett monster, som fick mig att leva. Efter Anton försvann blev saker och ting inte som förut. Jag slutade upp med mitt desktruktiva beteende till alkohol. Jag drack, men absolut inte i samma mängder längre. Åter igen träffade jag fel människor...
Åter igen hamnade jag i situationer som har gjort att jag i dag har ärr på insidan. Men, mer om de en annan gång.

R.I.P Anton, min älskade, vackra ängel!!

När jag var runt en 7 år träffade min mor en ny man. Han blev genast omtyckt av alla närstående och han tog mig och min lille bror som sina egna mer eller mindre på en gång. Vi kallade honom pappa och han fick min mor att le igen. Jag kommer ihåg att första gången som han följde med min mor till skolan för att hämta mig så frågade jag honom om han tänkte flytta in, till svar fick jag "vi får allt se" och sen skrattade vi alla 3 gott. Jag kommer i håg det som om det var igår.

Tiden rullade på, han flyttade som sagt in rätt fort tillsammans med oss. Jag kommer ihåg att vi bodde i en lägenhet, jag delade då rum med min bror under den korta stunden vi bodde där. Ska jag vara ärlig kommer jag inte ihåg alls mycket från just den tiden när vi bodde där, dels tror jag det beror på att allt gick så fort. Det var då jag fick sluta vara ett barn, fick vara "vuxen".
Jag och min bror älskade denna man, han var ju vår "pappa" som vi såg det. Han lekte alltid med oss, han var som ett stort barn själv. Vi var en lycklig familj.

En kväll när vi lagt oss för att sova, hör jag hur sovrums dörren in till mig och min bror öppnas. Han tittar in "är du fortfarande vaken". Jag svarade och sa att jag inte kunde sova. Små lätta snarkningar hördes från min älskade lille bror som låg bara någon meter i från mig i sin säng. Han klev in i sovrummet, hävde igen dörren lite bakom sig, gick fram till min säng. Pussade mig i pannan, la sig ner brevid mig. Jag kommer ihåg att jag tog det som kärleksfullt först, att det var fint och mysigt att han kom in och höll mig sällskap där jag låg och inte kunde sova. Vi pratade, om vad kommer jag inte ihåg. Jag började bli mer och mer trött. När jag halvsover känner jag att han kryper ner under mitt täcke. Jag reagerade inte mycket på de, utan tänkte väl mer att han kanske fryste, eller att han skulle sova där inne mes oss.
Men ack så fel jag hade.
Jag känner hur hans kalla händer rör vid min kropp, först smeker han mitt hår, sen smeker han min mage och mina lår, insidan av låren. En bra stund ligger han så, jag blundar och ligger stel som en pinne. Han rör vid troskanten av mina trosor. Sedan reser han på sig och går ut ur sovrummet.


Dagen efter så var det som att inget hade hänt. Vi alla skojade och lekte på som vanligt och jag började tänka att jag måste drömt, att det var en mardröm att det inte hade hänt. Det gick någon vecka, sen hände samma sak igen. Bara att den här gången pussade han på min kropp. Mina små lår, knubbiga händer och mage.
Åter igen låg jag stilla som en stel pinne, med min bror bara någon meter i från mig sovande. Jag ville skrika, jag ville säga åt honom att sluta. Men samtidigt så gjorde ju han inte illa mig. Den här gången blundade jag inte. Han såg på mig och sa "Du vet att pappa älskar dig, han älskar dig väldigt mycket, de här är vår lilla hemlighet, så här gör man när man älskar någon, talar du om det för någon så kommer dom ta mig i från dig och det vill du väl inte" Jag svarade att det ville jag ju inte. Men det jag inte förstod var varför det kändes så fel!?
Min bror började röra på sig i sängen intill och jag hörde hur min mor spolade från toaletten. Han försvann fort ut ur sovrummet.
Den natten låg jag vaken länge.
Jag funderade över det han sagt. Jag ville ju inte att jag och min bror skulle förlora vår "pappa", jag ville inte att min mamma skulle bli arg, och jag ville inte ställa till med några problem. Jag tänkte det var bäst om jag var tyst, och så blev det!

Jag var mycket hos mina morföräldrar under min uppväxt. Älskade att vara hos dom. Jag älskade dom högt och dom mig. Jag kände mig nästan som deras favorit barnbarn, inget dom skulle erkänna eller säga. Men jag kände mig otroligt speciell och älskad av dom.
Tiden rullade på, mina nattliga besök i sovrummet upphörde. I Skolan började problem att dyka upp i stället.
Jag hade svårt med att koncentrera mig, när jag inte riktigt förstod så tappade jag lusten att hänga med och pysslade hellre med annat. Jag var omtyckt i min klass, men var mobbad titt som tätt. I bland passade man inte in och andra gånger gjorde man det. Barn är ju som dom är, inget jag funderade över då utan tog det som det kom. Jag hade ju alltid någon att leka med.

Det gick nog 1-1½ år, sen flyttade vi från lägenheten där vi bodde och till ett hus. Under den här perioden så hade även min mor och min "pappa" fått barn tillsammans. Så nu hade jag fått en till bror. Jag var nu 11/12 år gammal, kommer inte riktigt håg på pricken.
Nu började dom nattliga besöken igen.
Han kunde vara i badrummet, sätta i gång duschen och komma in i mitt sovrum, eller först duscha och sen komma in. Han kröp ner brevid mig och smekte mig som han gjort förut. Just den här gången som jag kommer ihåg var att la sig på mig, tryckte sig mot mig. Tog tag i mitt huvud och tryckte in sin tunga i min mun. Jag kommer ihåg att det smakade så illa, jag spydde nästan. Han virvlade runt där inne och tryckte sin kropp mot mig. smekte mig.
Det på gick ett tag, att han gjorde just det, körde in sin tunga, la sig ovanpå mig, smekte min kropp.
Det här höll inte på varje natt. I bland kunde det vara några nätter eftervarandra, i bland kunde det ta veckor, månader för varje gång. En natt när han kom in så kommer jag ihåg hur han för första gången slet av mig mina trosor och började smeka mitt underliv. Han slickade på sina fingrar och la sig på mig, tryckte sig mot mig, kände hur tyget på hans underkläder tryckte mot mitt sköte.


När jag var 13½ nå sånt så kom alkoholen in i mitt liv. Den lindrade alla dessa spöken/demonerna jag hade i huvudet. Dom tystades ner, och skammen och oförståndet i vad som hände mig försvann. Ju mer jag drack dessto mer "fri" kände jag mig. Jag förlorade min oskuld till en kille som var 18 under den vevan med. Jag tyckte inte alls om honom, jag tyckte rätt illa om honom. Men han var på mig rätt ofta när vi var på samma fester, kladdade och ville kyssas, så efter att jag 1 gång fått i mig föör mycket så gick jag med på det. Allt som snurrade i mitt huvud var att det var lika bra att han fick ta den innan min "pappa" gjorde det. Jag kommer ihåg att den här killen var försiktig, han var rädd att göra mig illa. Jag kommer ihåg att jag skrek åt honom att bara köra in den, få de överstökat!
Jag kommer ihåg smärtan jag kände, jag kommer ihåg att jag grät.. Flera gånger under den natten hade vi sex. På morgonen när jag vaknade smög jag ur sängen där vi låg, in till badrummet och spydde. Dels för att jag drukit för mycket dagen innan, och dels för det jag gjort. Jag gav bort en del av mig till någon jag inte ens tyckte om, någon jag inte brydde mig om eller älskade. Jag grät, klädde på mig mina kläder och begav mig hem.

Åter igen sa jag inget till någon, höll det för mig själv. Killen jag vart med såg jag inte fler gånger efter den kvällen heller. Fick höra att han och hans pappa flyttat ner till göteborg eller nå sådant.
När jag väl kom hem så var jag ensam, jag ställde mig i duschen och där stod jag många timmar. Jag skrubbade min kropp, grät hysteriskt. Jag trodde att duschen skulle skölja bort alla mina bekymmer. Jag kände mig smutsig.

Livet fortsatte som vanligt, skola, vänner, festande, började röka, ja vanliga cigg inget annat. Har aldrig tästat någon form av droger förutom alkohol och tobak.
Jag började även snatta. Då pratar vi STORA mängder. Det var allt från pennor till smink och parfymer. Men till slut åkte min vän ditt och vi började ta det mer lugnt. Jag åkte aldrig dit, jag var väl smidigare kanske jag vet inte. Inget jag är stolt över iaf.

Så kom det en natt, en natt som för alltid kommer att finnas kvar i mitt minne, som alltid får mig att vilja spy, som får mig att äklas och som i dagens läge för mig att känna sånt otroligt HAT!!
Den här natten trängde min "pappa" in i mig. På ett underligt sätt kommer jag ihåg att jag var glad över att jag redan hade "gett" min oskuld till någon annan. Jag kommer ihåg hur han flåsade och tryckte sin tunga i min mun.
När han var klar lämnade han en stor kletig pöl på min mage. Jag visste inte va det var, när jag vart med killen innan hade vi haft kondom och då hade jag ju inte fått se, eller känna någon smet. Han hämtade papper torkade av mig, och sedan gick han.

När jag var 14 nå sånt så hade inte min mens kommit som den skulle. Jag skrev då ett sms till "pappa" och sa det. Han sa att om jag var med barn var det bara att ta bort det, och att han tyckte jag skulle söka upp ungdomsmotagningen och få p-piller så slapp jag oroa mig över såna saker som barn.
Jag kommer ihåg att jag gruvade mig nå otroligt när jag var upp på ungdomsmotagningen och gjorde ett gravtest för första gången. 14 år gammal, där satt jag. Dom 5 min som jag fick vänta på svar var dom jobbigaste 5 min jag vart med om. När barnmorskan till slut kom och hämtade mig och berättade beskedet jublade jag. Hon ställde massa frågor, och frågade om jag ätit p-piller innan m.m.
Sen frågade hon om jag och min pojkvän inte använde kondom när vi hade sex.
Pojkvän!? svarade jag.
Jaa, eller är det bara någon du träffat tillfälligt!? Frågade hon.
Nee, jaa.. svarade jag osäkert.
Jag kunde ju inte säga saningen, de visste jag ju. Det gick ju bara inte!
Till slut så hämtade hon ett papper som jag skulle fylla i, sedan fick jag 3 månaders prov på en sorts p-piller. Om dom funkade skulle jag få för 1 år som jag skulle få hämta ut.



Tiden rullade på, och jag var mer sällan hemma. Jag var ofta hos mina morföräldrar eller hos vänner. På helgerna festade jag gärnet. Jag träffade många "trasiga" människor under den perioden. Jag var fortfarande tyst över det som hände hemma. Skolan gick mer och mer åt helvete. Jag var inte där, skolkade mycket. Helgerna bestod bara av att supa, det var mitt mål. Försöka få problemen att försvinna, jag tänkte aldrig på att dom kom tillbaka hårdare för varje gång iaf sen.
När jag var 15½ sa jag i från till "pappa".
Jag var små full en kväll, det var bara han och jag hemma. Jag sa åt honom att om du rör mig 1 gång till, kommer in till mig på natten och lägger dig i min säng så talar jag om för ALLA vad du gjort. Sagt och gjort, han slutade med att röra vid mig, han slutade komma in till mitt sovrum.
Han passade dock på att krama mig och kittla mig m.m när min mor eller mina bröder var i närheten. Eftersom han visste att jag inte sa nått då, jag kunde ju inte bli arg då, eller skrika rakt ut.


Det gick nått år och han gick bakom ryggen på min mor med en annan kvinna. Min mor slängde ut honom och han flyttade ut. Ingen var mer lycklig en jag. Men självklart var jag ledsen för min mors skull. Men personligen kände jag mig "fri". Nu fanns han inte kvar, nu bodde han inte med oss längre, nu slapp jag hans blickar, hans kommentarer och nu slapp jag se honom. Han flyttade ner över i landet och bor där en idag.

Det jag kan börja med att tala om så här innan jag kommer i gång är att det som kommer stå i denna blogg är saker jag uppleft genom åren. Allt i från barndomen fram till nuläget i mitt liv. Det kommer vara en blogg där jag bara kommer att spotta ur mig om sexuella utnyttjanden, misshandel, våldteckter, besvikelser, mobbning m.m. En TUNG blogg med andra ord. Men kanske hjälper det någon annan där ute, att inse att DU ÄR INTE ENSAM!! Jag har valt att vara anonym av många anledningar, detta är ett sätt för mig att bearbeta allt och få ut de. Ett sätt att dela med mig utan att helt klä av mig "naken". Ett sätt att erkänna för mig själv att detta har verkligen hänt. Ett steg mot ett friare liv.

Det är verkligen inte bara att börja skriva ner allt. En del saker kommer jag inte ens ihåg, jag har förträngt mycket av allt som hänt. I bland virvlar gamla minnen och bilder upp i huvudet och jag får anstränga mig för att försöka komma ihåg när och var det hände, om jag inte väljer att vifta bort det.
Under åren som gått har man lärt sig att stänga av.
Det är som en stor mur framför sig, ingen tar sig igenom det, ingen får se det sårbara bakom, bara om jag släpper in. Det har vart mitt sätt att skydda mig själv, jag har trott att om jag har denna fasad/mur framför mig så kan ingen göra mig illa mera. Men i bland har någon tagit sig in och skrapat, jag har släppt in och åter igen har man blivit sårad.

Just nu i detta läge i mitt liv har jag några riktigt nära. Dom är få men dom finns där och jag älskar dom otroligt mycket, deras stöd och tålamod ger mig mycket och jag är tacksam över att dom finns.
Jag har en underbar pojkvän, han är min störrepelare genom livet, han ger mig stryka och han tror på mig som ingen annan gör. Han ser styrkan som jag själv inte ser hos mig, ännu.
Jag har en underbar familj, kärleksfull (även om dom inte ens vet hälften av allt jag fått gå igenom).
Men trots att jag har kärlek och trygghet omkring mig i dagens läge så har jag fortfarande mina mardrömmar, tvivel, demoner i huvudet, ilska, hat, skam och självförakt kvar. En del dagar är jag väldigt låg, deprimerad och ledsen. Men har ju självklart dagar när jag känner lycka och glädje med, det pendlar!!