Keep On Survivin!

"Jag hoppas du fått missfall".

Jag har vänner och nära om kring mig som har barn, som väntar barn. Jag själv hade kunna haft en liten knodd på ca 2 år nu.
Jag levde ihop med en kille, allt gick fort mellan han och mig. Bara efter 1 månad flyttade vi ihop. Allt rullade på, jag flyttade ner till honom, vilket var bara ca 13 mil i från mig, tog bara 1 timme me tåget så det gjorde mig inte så mycket. Men vistelsen där varade inte länge.

När vi bott tillsammans bara 2 månader ca så sa han att han skulle på fest med några arbetskamrater men att han skulle komma hem vid 18 tiden eftersom han skulle ha en viktig bandy match dagen där på. Det gjorde inte mig mycket, jag missunnade inte honom någott, tyckte det var roligt att han och hans arbetskamrater skulle hitta på nått.
Jag bäddade ordning hemma och myste till film. Klockan tickade på och jag provade skicka sms när klockan var runt 19 och frågade om han var på väg hem, men jag fick inte nå svar. Jag ringde stax efter, tänkte att han inte hört telefonen. Men när jag då ringer är hans telefon avstängd. Jag tänkte inte mer på de. Telefonen var väl bara död på batteri. Klockan tickade på och den blev runt halv 3 på natten, då började jag oroa mig ordentligt. Han hade inte satt i gång telefonen för jag hade inte fått någon leverans, och jag kom bara till telefonsvar när jag provade ringa.

Till slut somnade jag och vaknade tidigt på morgonen men han hade fortfarande inte kommit hem.
Det tog nästan 4a dagar. Under den tiden hade jag ringt polis, sjukhus, vart ute och letat.
Jag hade även ringt hans jobb. Jag pratade med hans chef, som talade om för mig att dom inte alls hade vart ute och inte hade planerat nå att det var några arbetskamrater som skulle ut. Men för säkerhets skull frågade han runt på jobbet och det var ingen som hade sett eller hört från min sambo, ingen hade vart ute med honom.
Jag hade 2 goda vänner som sov hos mig, dom ville inte lämna mig ensam. Jag hade panik och var orolig. Samtidigt så var jag riktigt  arg och förbannad över att han ljugit för mig.

Den 4e dagen så fick jag ett leverans meddelande på telefonen. Mitt hjärta stannade. Stod i köket och tittade ut, var chockad över att hans telefon var på slagen. Men jag hade inte vågat prova ringa. Jag ser i stället han komma gående. Jag får panik och går in på toa, låser in mig. Han kliver in och ropar efter mig.
Han vill att jag ska öppna dörren till toan, jag gör de och börjar gråta när jag ser honom.
Sen börjar jag frågasätta va fan han vart, och vad som hänt m.m.
Han ger dåliga förklaringar, blir arg och upprörd över att jag har så mycket frågor. Han säger att han inte kommer ihåg nå, att han måste blivit ner drogat bla bla..
En av dom 2 vänner som sovit hos mig kommer in genom dörren, han är förbannad när han ser att min sambo är hemma. Det är tydligen någon tjej som ringt honom och sagt att min sambo vart med henne m.m.

Jag visste inte vad jag skulle säga, allt bara rasade.
Jag bestämde mig för att packa ihop mitt och åka upp till mina föräldrar i några dagar.
Men sen kom jag tillbaka igen, jag tänkte inte mer på det som hänt, livet rullade på.

En dag fick vi en lapp i brevlådan. Vi hade blivit vräckta. Det stod ingen anledning. Tack vare att jag har den familj jag har så löste det sig med boende på en gång och vi flyttade bara 4a dagar senare upp till mina hemtrakter.
Han började dricka mer och mer, små lögner kom ur hans mun mer eller mindre hela tiden.
Jag var kär, dum dristig kanske!?
Men jag visste inte att kärlek skulle vara fint då, jag trodde att det skulle se ut som det gjorde. Jag hade bara vart med om killar som antingen haft mig för att tömma påsen, eller för att skrika på, slå.

Så en dag gjorde jag ett gravtest.
Det visade sig att jag var med barn. Jag blev så glad. Jag längtade verkligen efter att få tala om det för honom.
Han kom hem, jag talade om det och han blev glad. Vi bestämde oss för att gå ut och äta tillsammans.
När vi står där i trapphuset så tar han tag i mig, ett hårt tag om mitt hår jag står med ryggen mot trappan. Han slänger ner mig för trappen, jag ramlar ner för hela stentrappen. Jag kommer ihåg smärtan, det gjorde så ont. Det gjorde så otroligt ont, det kändes verkligen som att nått inuti mig gick sönder. Men jag var tyst, inte ett ljud gjorde jag i från mig. Han tittade på mig och sa "Vem fan vill ha ett barn tillsammans med dig. Jag hoppas du fått missfall".

Det visade sig att det var just vad som hänt med.
Jag hade fått missfall, det lilla liv som växt inom mig fanns inte kvar.
Jag kommer ihåg att jag grät mycket under flera månader. Jag talade som vanligt inte om det för någon, jag höll det för mig själv.

Jag träffade senare en vän via internett. Vi fick en tjat kontakt och vi bestlutade att träffas. Jag sa till min sambo att det var en vän från förr, en vit lögn tänkte jag.
Han var snäll mot mig vi hade otroligt roligt tillsammans och han kom bra överens med min sambo.
Under den tiden när han hälskade på gjorde han mig inte illa, sa inget olämpligt.  "Dan" kan vi kalla min vän, hjälpte mig med sysslor hemma och var en riktigt vän. Han hjälpte mig att inse att det förhållande jag levde i inte var rätt. Han fick mig att inse att jag var värld bättre. Så efter nästan 11 månader tillsammans slängde jag ut honom. Han flyttade.
I dagens läge har han en son me en ny kvinna. Han hade gått bakom ryggen på mig med henne under en lång tid.

I bland tänker jag på att jag själv hade kunna haft en knodd. Ett barn..
Jag är på ett sätt glad över att det som hände hände, jag hade aldrig vela ha barn med ett monster.

2010-01-13 @ 22:07:32 Permalink (¯`• °• Min Historia •°• ´¯) Kommentarer (3) Trackbacks ()

"Det ska aldrig hända igen"

Som jag skrivit i inlägget under här så dök alkoholen in i mitt liv när jag var 13½ nå sånt (jag blir 23 detta år). Jag festade varje helg mer eller mindre. Det var inte svårt att få tag på det man ville ha, dessutom fick jag tag på det gratis rätt ofta. Jag har alltid umgåts med äldre, och sen var jag alltid rätt duktig på att charma för att få det jag desperat ville ha.

Jag kommer ihåg en fest för ca 7år sen. Jag och gänget jag brukade festa med var i Uppsala, jag hade en pojkvän då med sen några månader tillbaka, Micke. Den här kvällen var jag i väg på fest utan honom, han var på sitt håll jag på mitt. Frågade man honom hade vi ingen relation, han tyckte vi kunde hålla det för oss själva. Då trodde jag självklart det var så det skulle gå till, jag frågasatte inte det. Eftersom min "pappa" sen innan matat i mig att kärlek var nått man var tyst om, inget man sa nått om för då togs de i från än. Jag var kär. Vi hade bara vart "tillsammans" några månader och det hade redan börja gå åt fel håll. Han var otroligt svartsjuk, kontroll behov till tusen och fick han inte som han ville kunde han blir RIKTIGT arg. Just den här kvällen var jag orolig för vad som skulle ske när jag kom tillbaka på hemmaplan igen. Vi hade haft ett bråk innan på dagen, och han hade för första gången höjt sin hand och gett mig en flat smäll. Efter han slagit mig hade han suttit och gråtit, bett om ursäkt. Kysst och kramat mig, sagt att det aldrig mer skulle ske igen, att han älskade mig. Det var även första gången han sa att han älskade mig. Han sa att det aldrig mer skulle ske, att han inte ville förlora mig, att jag var det bästa som hänt honom. En polare ringde strax efter Micke hade lugnat ner sig och stod i duschen. Han frågade då om jag ville hänga med till Uppsala på fest. Jag tvekade inte ens utan sa att han skulle ge mig 1h så skulle jag göra mig klar.

Jag var nervös över att tala om det för Micke, men han hade inget i mot det alls. Han frågade inte ens vilka som skulle åka. Han var ovanligt lugn för att vara han. Han sa att han iaf skulle i väg på en annan fest. Vi kysstes och sen skildes vi åt på parkeringen jag ner till Uppsala och han i väg på annat håll.
Min telefon gick varm den kvällen/natten. Micke bombade mig med sms. Allt det han sagt tidigare efter att han slagit mig upprepade han i sms. Jag tyckte det var charmigt och gulligt. Jag tänkte att jag förkänade smällen jag fått tidigare, jag hade vart frågvis och lite sur, jag var värd de.

Jag stod nere vid vattnet och intalade mig att jag fick skylla mig själv att det som hänt tidigare med Micke var mitt fel. Mina demoner i huvudet satte i gång. Dom hånade mig, skrattade åt mig.
Jag gick ut på bryggan, hade 2 öl med mig. Satte mig ner och badade fötterna i vattnet.

"Du är värd bättre" Hörde jag en röst bakom mig säga.
Jag vände mig om och såg en lång rätt smal kille stå framför mig med en gitarr på ryggen. Han frågade om han fick slå sig ner brevid mig och jag nickade.
Han hade stora gröna ögon, halv långt ruffsigt busig svart hår.
"Du är värd bättre" sa han igen och tittade på mig.
Jag bara tittade på honom, blev genast generad och tänkte att nu hade jag drukit för mycket och suttit och pratat högt med mig själv och mina demoner i huvudet och han hade hört allt.
Jag lossades som ingenting och frågade honom var han menade.
Han tittade på mig igen, la sin hand på min axel och sa "du vet precis vad jag menar". Han sträckte sedan fram sin hand och presenterade sig. Anton!!

Jag och Anton satt där ett bra tag på bryggan, han spelade gitarr och stjärnorna på den himlen spegaldes vattnet. Det var riktigt mysigt, och för en stund kunde jag koppla bort allt. Jag struntade i att kolla telefonen, jag hade satt den på ljudlöst och lagt den i min handväska. Anton spelade så vackert, och jag älskade verkligen att bara vara där och höra ljudet från gitarren i hans händer. Jag la mig ner på bryggan, allt snurrade. Jag bara skratta, och reste på mig. Jag kommer ihåg att jag sa att jag skulle hämta mera att dricka, men han stoppade mig och sa att jag kunde vänta så skulle han fixa.
Jag satte mig ner igen och han kom rätt snart ut igen till bryggan, han hade 2 filtar med sig. Han gav mig 1 och sedan gav han mig ett stort glass med vatten. Jag tittade på honom och log, han log tillbaka. "bättre du dricker vatten tror jag".

Klockan tickade på, till slut tog jag modet till mig och började sjunga när Anton spelade. Han blev glatt överaskad. Han tyckte min röst var nå speciellt, magisk. Han fortsatte spela och ville höra mig sjunga. MERA, MERA sa han hela tiden. Klockan tickade på och gänget jag kom med skulle röra sig hemåt. Jag och Anton bytte nummer.
När jag satte mig i bilen kollade jag mer noga på min telefon. Jag hade ett 20e tal missade samtal från Micke och några sms. Jag ringde upp och en full Micke svarade.
"var är du älskling!?"
Snart hemma svarade jag tillbaka.
Väl framme hemme så släppte chaffisen av mig hemma hos Micke. Han kom gående på grusvägen när jag kom med bilen. Han fick ett leende på läpparna när han såg mig. Hand i hand gick vi upp till hans lägenhet tillsammans.
När vi väl kom upp brakade helvetet lös.

Han slängde ner mig på hallgolvet. Höll ett hårt tag runt min strupe och frågade mig varför jag inte hade svarat i telefonen, han frågade vad killen jag knullat med hette. Han skrek åt mig, jag var en värdelös liten hora, ett fnask som ingen ville ha. Han spottade på mig, slog mig över magen och sparkade på mina ben. Jag försökte förklara för honom att jag inte vart med någon annan, att jag bara inte haft telefonen i närheten. Han blev mer och mer rasande. Drog mig över hallgolve in till sovrummet, kastade ner mig i sängen och började slita av mig mina kläder. Han höll ett hårt grepp om min hals hela tiden. Jag stretade i mot först men märkte ju mer motstånd jag gjorde desstomer våld använde han.
Jag slutade att streata i mot och han släppte taget om min hals. Där låg jag naken, han tittade på mig. Hån skrattade och sa åt mig att jag skulle gå och duscha, han ville inte ha någott smutsigt luder i sin säng.

Jag gjorde som han sa, klev upp och ställde mig i duschen.
Jag grät, men grät i tystnad.
När jag kom ut från duschen satt Micke på sängen, kollade på mig med röd sprängda ögon. Tårarna rann från hans ögon, han bad mig att sätta mig ner brevid honom.
Han la sitt huvud i mitt knä och grät som ett litet barn. Åter igen bad han om ursäkt över det han gjort, han sa att jag var hans allt och det ena med det andra.
Jag var tom.
Jag bara satt där.

Morgonen där på vaknade jag av att ett sms väckte mig på min telefon. Jag vände mig om för att kolla om Micke var vaken. Men han låg inte brevid mig. Jag kollade min telefon och det var från Anton. Om jag inte mins fel frågade han mig om allt var bra, han hade skrivit nå i stil med att han var orolig över mig. Jag svarade bara kort med att allt var okej.
Jag klev upp ur sängen och kollade runt i lägenheten efter Micke. Men han var inte hemma. Jag klädde på mig, stod framför spegeln och såg mina blåmärken på mage och ben. Det gjorde ont, men jag bet ihop.
Strax där efter kom han hem.
Han hade med sig blommor och pizza. Åter igen fick jag höra det andra med de ena. Att jag var så vacker, fin, att han älskade mig m.m.
Jag började intala mig som vanligt att det som hänt var mitt fel, jag hade ju trots allt inte svarat i telefonen.

Tiden rullade på och det blev inte bättre med Micke. Det blev snarare värre.
Vid ett tillfälle var vi på en fest tillsammans. Han ville att jag skulle ha sex med 2 av hans vänner, men jag vägrade. Det slutade med att jag blev ned drogad, och våltagen av dom i stället, jag vaknade upp av att en av deras hundar slickade mig i ansiktet. Jag hade spytt ner mig själv, mina kläder hade jag på mig, de var bara de att allt mer eller mindre var påtaget åt fel håll. Jag visste att Micke i bland höll på med droger, och eftersom han dan efter spydde galla över mig vilken äklig slyna jag var som knullat hans vänner och att han slösas knark på mig så plussade jag ihop 1 + 1.

Tiden rullade på, jag och micke hängde fortfarande ihop. Jag vågade inte säga nått till någon. Jag vågade inte heller lämna honom. Jag inbillade mig att det var så här det skulle se ut. Jag inbillade mig att varje gång han slog mig så var jag värd det, det var jag som hade gjort fel.
Jag var i väg till Uppsala igen på fest, jag och Micke hade bråkat igen och den här gången så ringde jag en vän och frågade om vi kunde hitta på nått, jag sa att jag inte mådde bra och ville komma bort. Han sa då att han skulle köra ett gäng till Uppsala och sa att jag gärna fick hänga med som sällskap.
Det gjorde jag.
På festen satt jag i en soffa, gjorde mig så liten som möjligt. Hade ont i varje del av min kropp. Kände mig smutsig, jag skämdes. Var jag en dålig flickvän!? Ska kärlek verkligen göra ont!? Det var saker som snurrade i mitt huvud.

Så helt plötsligt står han framför mig. 
Anton!!
Jag ler, och tittar ner i golvet. Han kommer fram till mig och ber mig följa med honom ut.
Vi går ut och pratar, han tittar på mig och mina tårar börja rinna ner för mina kinder.
Han kramar om mig, och frågar vad som står på.
Jag vet ännu inte idag vad det var, men just vid det tillfället så spottade jag ur mig om vad som hänt. Hur Micke behandlade mig, vad han sagt, att han drogat mig m.m allt bara kom ur mig.
Anton sa inget bara lyssnade och höll om mig.
Den natten sov jag hos honom. Han på soffan och jag i sängen.
Vi pratade dan efter.

Anton hjälpte mig i från Micke. Anton var den första jag öppnat mig för, den första som tröstat mig. Vi träffades mycket, han var bland det bästa som hänt mig. Han hjälpte mig att höja mitt självförtroende, han fanns där som stöd. Han var den ENDA jag litade fullt ut på. Jag kunde tala om ALLT för honom. Jag döljde inget. Han tröstade mig när jag kunde sitta på golvet och gunga fram och tillbaka och gråta hysteriskt.

Åren rullade på, jag var nu ca 17 år och jag var på en fest. Mådde dåligt, ville hem men visste inte hur jag skulle ta mig därifrån. Jag ringde till Anton som var ex antal mil i från mig. Han sa på en gång att han skulle ta sin fars bil och komma upp och hämta mig. Han bad mig stanna där jag var. Vad som hände sen kommer jag inte ihåg. Jag kommer bara ihåg att jag vaknade av att min telefon ringde.


Jag svarade yrvaken och halvfull. På andra sidan hör jag en man fråga efter *!?*
Ja de är jag svarade jag.
Mannen grät, och presenterade sig som Anton`s pappa.
Jag frågade vad som stod på, och han förklarade att Anton vart med i en bil olycka.
Jag stelnande men fortsatte att fråga hur det var med honom, jag frågade vart han låg och sa att jag skulle komma så fort som möjligt.
Han svarade inte, utan bara grät. Till slut fick han ur sig att han omkommit omgående. Han hade krockat med 2 lastbilar, och inte klarat sig.
Det var som att en del av mig inte lyssnade på vad han sa, jag fortsatte bara fråga vart han låg. Vart jag skulle åka för att träffa honom. Tårarna rann ner för mina kinder, jag fick ingen luft.
Samtalet avslutades och inbillade mig ett bra tag att allt bara var en mardröm, att det inte var sant.

En idag kan jag inte förstå eller inse att han är borta. Trots att det har gått 5 år.
Jag saknar honom otroligt mycket. Jag älskar honom!
Den vackraste ängel är han. En ängel som hjälpte mig i från ett monster, som fick mig att leva. Efter Anton försvann blev saker och ting inte som förut. Jag slutade upp med mitt desktruktiva beteende till alkohol. Jag drack, men absolut inte i samma mängder längre. Åter igen träffade jag fel människor...
Åter igen hamnade jag i situationer som har gjort att jag i dag har ärr på insidan. Men, mer om de en annan gång.

R.I.P Anton, min älskade, vackra ängel!!

2010-01-11 @ 23:39:05 Permalink (¯`• °• Min Historia •°• ´¯) Kommentarer (5) Trackbacks ()

Vart ska jag börja!?

Det jag kan börja med att tala om så här innan jag kommer i gång är att det som kommer stå i denna blogg är saker jag uppleft genom åren. Allt i från barndomen fram till nuläget i mitt liv. Det kommer vara en blogg där jag bara kommer att spotta ur mig om sexuella utnyttjanden, misshandel, våldteckter, besvikelser, mobbning m.m. En TUNG blogg med andra ord. Men kanske hjälper det någon annan där ute, att inse att DU ÄR INTE ENSAM!! Jag har valt att vara anonym av många anledningar, detta är ett sätt för mig att bearbeta allt och få ut de. Ett sätt att dela med mig utan att helt klä av mig "naken". Ett sätt att erkänna för mig själv att detta har verkligen hänt. Ett steg mot ett friare liv.

Det är verkligen inte bara att börja skriva ner allt. En del saker kommer jag inte ens ihåg, jag har förträngt mycket av allt som hänt. I bland virvlar gamla minnen och bilder upp i huvudet och jag får anstränga mig för att försöka komma ihåg när och var det hände, om jag inte väljer att vifta bort det.
Under åren som gått har man lärt sig att stänga av.
Det är som en stor mur framför sig, ingen tar sig igenom det, ingen får se det sårbara bakom, bara om jag släpper in. Det har vart mitt sätt att skydda mig själv, jag har trott att om jag har denna fasad/mur framför mig så kan ingen göra mig illa mera. Men i bland har någon tagit sig in och skrapat, jag har släppt in och åter igen har man blivit sårad.

Just nu i detta läge i mitt liv har jag några riktigt nära. Dom är få men dom finns där och jag älskar dom otroligt mycket, deras stöd och tålamod ger mig mycket och jag är tacksam över att dom finns.
Jag har en underbar pojkvän, han är min störrepelare genom livet, han ger mig stryka och han tror på mig som ingen annan gör. Han ser styrkan som jag själv inte ser hos mig, ännu.
Jag har en underbar familj, kärleksfull (även om dom inte ens vet hälften av allt jag fått gå igenom).
Men trots att jag har kärlek och trygghet omkring mig i dagens läge så har jag fortfarande mina mardrömmar, tvivel, demoner i huvudet, ilska, hat, skam och självförakt kvar. En del dagar är jag väldigt låg, deprimerad och ledsen. Men har ju självklart dagar när jag känner lycka och glädje med, det pendlar!!

2010-01-11 @ 16:07:06 Permalink (¯`• °• Min Historia •°• ´¯) Kommentarer (5) Trackbacks ()