"Jag hoppas du fått missfall".
Jag har vänner och nära om kring mig som har barn, som väntar barn. Jag själv hade kunna haft en liten knodd på ca 2 år nu.
Jag levde ihop med en kille, allt gick fort mellan han och mig. Bara efter 1 månad flyttade vi ihop. Allt rullade på, jag flyttade ner till honom, vilket var bara ca 13 mil i från mig, tog bara 1 timme me tåget så det gjorde mig inte så mycket. Men vistelsen där varade inte länge.
När vi bott tillsammans bara 2 månader ca så sa han att han skulle på fest med några arbetskamrater men att han skulle komma hem vid 18 tiden eftersom han skulle ha en viktig bandy match dagen där på. Det gjorde inte mig mycket, jag missunnade inte honom någott, tyckte det var roligt att han och hans arbetskamrater skulle hitta på nått.
Jag bäddade ordning hemma och myste till film. Klockan tickade på och jag provade skicka sms när klockan var runt 19 och frågade om han var på väg hem, men jag fick inte nå svar. Jag ringde stax efter, tänkte att han inte hört telefonen. Men när jag då ringer är hans telefon avstängd. Jag tänkte inte mer på de. Telefonen var väl bara död på batteri. Klockan tickade på och den blev runt halv 3 på natten, då började jag oroa mig ordentligt. Han hade inte satt i gång telefonen för jag hade inte fått någon leverans, och jag kom bara till telefonsvar när jag provade ringa.
Till slut somnade jag och vaknade tidigt på morgonen men han hade fortfarande inte kommit hem.
Det tog nästan 4a dagar. Under den tiden hade jag ringt polis, sjukhus, vart ute och letat.
Jag hade även ringt hans jobb. Jag pratade med hans chef, som talade om för mig att dom inte alls hade vart ute och inte hade planerat nå att det var några arbetskamrater som skulle ut. Men för säkerhets skull frågade han runt på jobbet och det var ingen som hade sett eller hört från min sambo, ingen hade vart ute med honom.
Jag hade 2 goda vänner som sov hos mig, dom ville inte lämna mig ensam. Jag hade panik och var orolig. Samtidigt så var jag riktigt arg och förbannad över att han ljugit för mig.
Den 4e dagen så fick jag ett leverans meddelande på telefonen. Mitt hjärta stannade. Stod i köket och tittade ut, var chockad över att hans telefon var på slagen. Men jag hade inte vågat prova ringa. Jag ser i stället han komma gående. Jag får panik och går in på toa, låser in mig. Han kliver in och ropar efter mig.
Han vill att jag ska öppna dörren till toan, jag gör de och börjar gråta när jag ser honom.
Sen börjar jag frågasätta va fan han vart, och vad som hänt m.m.
Han ger dåliga förklaringar, blir arg och upprörd över att jag har så mycket frågor. Han säger att han inte kommer ihåg nå, att han måste blivit ner drogat bla bla..
En av dom 2 vänner som sovit hos mig kommer in genom dörren, han är förbannad när han ser att min sambo är hemma. Det är tydligen någon tjej som ringt honom och sagt att min sambo vart med henne m.m.
Jag visste inte vad jag skulle säga, allt bara rasade.
Jag bestämde mig för att packa ihop mitt och åka upp till mina föräldrar i några dagar.
Men sen kom jag tillbaka igen, jag tänkte inte mer på det som hänt, livet rullade på.
En dag fick vi en lapp i brevlådan. Vi hade blivit vräckta. Det stod ingen anledning. Tack vare att jag har den familj jag har så löste det sig med boende på en gång och vi flyttade bara 4a dagar senare upp till mina hemtrakter.
Han började dricka mer och mer, små lögner kom ur hans mun mer eller mindre hela tiden.
Jag var kär, dum dristig kanske!?
Men jag visste inte att kärlek skulle vara fint då, jag trodde att det skulle se ut som det gjorde. Jag hade bara vart med om killar som antingen haft mig för att tömma påsen, eller för att skrika på, slå.
Så en dag gjorde jag ett gravtest.
Det visade sig att jag var med barn. Jag blev så glad. Jag längtade verkligen efter att få tala om det för honom.
Han kom hem, jag talade om det och han blev glad. Vi bestämde oss för att gå ut och äta tillsammans.
När vi står där i trapphuset så tar han tag i mig, ett hårt tag om mitt hår jag står med ryggen mot trappan. Han slänger ner mig för trappen, jag ramlar ner för hela stentrappen. Jag kommer ihåg smärtan, det gjorde så ont. Det gjorde så otroligt ont, det kändes verkligen som att nått inuti mig gick sönder. Men jag var tyst, inte ett ljud gjorde jag i från mig. Han tittade på mig och sa "Vem fan vill ha ett barn tillsammans med dig. Jag hoppas du fått missfall".
Det visade sig att det var just vad som hänt med.
Jag hade fått missfall, det lilla liv som växt inom mig fanns inte kvar.
Jag kommer ihåg att jag grät mycket under flera månader. Jag talade som vanligt inte om det för någon, jag höll det för mig själv.
Jag träffade senare en vän via internett. Vi fick en tjat kontakt och vi bestlutade att träffas. Jag sa till min sambo att det var en vän från förr, en vit lögn tänkte jag.
Han var snäll mot mig vi hade otroligt roligt tillsammans och han kom bra överens med min sambo.
Under den tiden när han hälskade på gjorde han mig inte illa, sa inget olämpligt. "Dan" kan vi kalla min vän, hjälpte mig med sysslor hemma och var en riktigt vän. Han hjälpte mig att inse att det förhållande jag levde i inte var rätt. Han fick mig att inse att jag var värld bättre. Så efter nästan 11 månader tillsammans slängde jag ut honom. Han flyttade.
I dagens läge har han en son me en ny kvinna. Han hade gått bakom ryggen på mig med henne under en lång tid.
I bland tänker jag på att jag själv hade kunna haft en knodd. Ett barn..
Jag är på ett sätt glad över att det som hände hände, jag hade aldrig vela ha barn med ett monster.
2010-01-13 @ 22:07:32 Permalink (¯`• °• Min Historia •°• ´¯) Kommentarer (3) Trackbacks ()
